Bamse nummer 16 2021, s. 8.
Det finns yrkesskador, och så finns det att inte kunna läsa en godnattsaga för sitt barn utan att leta vandringssägner. Häromkvällen hade min snart sexårige son valt ut en i vår brokiga samling av halvt sönderlästa Bamsetidningar som han ville läsa innan läggdags. Jag hade inte bläddrat länge förrän ett igenkänningens ljus flammat upp.
Handlingen i korthet: Lille Skutt och Nina Kanin väcks i sin äkta (?) säng en natt – av ett spöke. De blir livrädda och flyr till Bamse, som naturligtvis inte tror det rör sig om övernaturligheter och följer med dem hem igen. Väl där visar det sig att huset blivit länsat. “Ett spöke som stjäl?”, muttrar Brummelisa och börjar leta ledtrådar.
Det blir också hon som avslöjar att det hela bara rör sig om simpel kriminalitet. Nina Kanin hade tidigare besökt en nyöppnad “billig klädaffär”. Där hade hon blivit bestulen på sin handväska, men de hade sedan ringt från affären och meddelat att den upphittats orörd. Hon kunde hämta den dagen därpå. Och så, den natten, använde rånaren – expediten i affären själv – Ninas nycklar för att ta sig in, skrämma dem med utklätt spökeri, och sedan råna dem när de väl flytt.
Låt oss nu jämföra denna berättelse med en vandringssägen som finns med i Råttan i pizzan (1986). Här finner vi en historia som Bengt af Klintberg på 1980-talet fick tips om av en journalist på Svenska Dagbladet, som i sin tur hade läst om den i en lokaltidning i Mjölby:
En historia som har gått runt i Mjölby på senaste tiden handlar om en ovanligt fräck stöld. Hon som har råkat ut för den är en välkänd Mjölbydam, änka efter en charkuterist och aktiv hemvärnslotta.
Hon hade åkt buss till Gekå-varuhuset i Ullared för att handla kläder. När hon stod i en provhytt och provade ett plagg, fick hon se en hand som stacks in och drog till sej hennes handväska. Det enda hon kunde göra var att anmäla stölden och sen resa hem igen.
Dagen därpå blev hon uppringd av en man som talade om att det var hans fru som stulit väskan. Hon var kleptoman, och varje gång hon kom hem med stöldgods försökte mannen återställa det så gott det gick. Han bodde rätt långt ifrån Mjölby, sa han. Skulle de inte kunna åka halva vägen var och mötas i Gränna? Då skulle han bjuda på lunch samtidigt som han återlämnade väskan.
Ja, Mjölbyfrun åkte iväg till Gränna och gick in på värdshuset, men hon kunde inte hitta mannen där. Men en måltid var framdukad i hennes namn, och notan var redan betald, sa servitrisen. Hon åt sin lunch ensam och återvände sedan hem. Då upptäckte hon att hon haft påhälsning av tjuvar. Hennes hem var fullständigt länsat på värdesaker.
Det här var inte den första versionen af Klintberg hört av berättelsen. Vid samma tid spreds en identisk upplaga i Falkenberg, och i mitten av 1970-talet skrev Expressen om en i stort sett likadan berättelse på vift i Örebro.
Vi noterar nu att bait-and-switch-tricket som tjuven använder är identiskt i Bamsetidningen: det kallas i folkloristkretsar allmänt för “The Double Theft”, på förslag av Jacqueline Simpson som i slutet av 1960-talet först hörde en variant på historien när den cirkulerade i London. Hos Bengt af Klintberg utspelar den sig på Gekås, i Bamse på “en billig klädaffär”. I båda fallen sker stölden när huvudpersonen befinner sig i en provhytt. Det är definitivt samma berättelse.
Hur hittade den in i ett nummer av Bamse som kom ut femtio år senare? Jag mejlade historiens manusförfattare, Thure Gunnarsson, som vänligt återkom och upplyste mig att han dragit inspiration av en anekdot han hört. Det hade varit en kollega som för några år sedan berättat om det här som något som skulle ha hänt en bekants bekant.
“Kanske har han bara hört vandringssägenen från någon annan. Den historien han berättade handlade om väskan och affären. Några spöken fanns inte i den. Jag tyckte att idén med väskan var bra och lät mig inspireras av den”, skrev Gunnarsson.
Ungefär så trodde jag också att det hade gått till. Jag kan också intyga att min son gick igång mer på spökena än på de underliggande budskap af Klintberg uttolkat. Han skriver att berättelser om tjuvar i vår tid antingen ger uttryck för vår hämndlystnad och bestraffar dem för sina gärningar, eller för vår motvilliga beundran för deras “utstuderade uppfinningsrikedom”.
Icke desto mindre har min son – och oräkneliga andra svenska barn – alltså helt ovetande tagit del av en vandringssägen som cirkulerat sedan långt innan de själva var födda. Och fördelen med min yrkesskada är ju att vandringssägner faktiskt ofta sprids som allra bäst, just där man minst anar dem.
Har du hört den här historien, eller någon annan du tror skulle kunna vara en vandringssägen? Tipsa mig!
