Bill Murray-anekdoter är en genre i sig. De har samlats i böcker och blivit dokumentärfilmer och de sprids som en sorts mix mellan anekdoter, vandringssägner och moderna Bellmanhistorier. Det har ofta noterats att en särskild slutkläm återkommer anmärkningsvärt ofta: att Murray lutar sig fram till berättarens kompis kompis och viskar: “Ingen kommer tro dig när du berättar det här.”

Den slutklämmen saknas i min kompis Viktors version, som han fick höra från två av varandra oberoende håll någon gång 2017-2018. Ändå sorterar jag tryggt in hans historia i genren jag beskriver ovan.

Har du hört den? Tipsa mig!

Det är nämligen en bred kyrka. I medieforskningsboken Fame and Fandom: Functioning On and Offline (2023) har Racheal Harris ett kapitel som handlar om fankulturen kring Bill Murray och Keanu Reeves. Vad gäller Murray är det just anekdoterna hon fokuserar på, som har cirkulerat i årtionden som en sorts samtida folkberättelser. Hon noterar att de också gränsar till kategorin “real person fiction”, som faller under fanfictionbegreppet.

När vi berättar om kändisar är helt enkelt berättelsen och att den passar vår bild av dess huvudperson nästan alltid viktigare än dess eventuella sanningshalt. Murray som projektionsyta.

Harris liknar honom vid en samtida Peter Pan. I berättelserna dyker han genomgående oförhappandes upp mitt i vanliga människors vardag, engagerar sig långt över förväntan, och agerar samtidigt som om det fanns en publik som följde händelseförloppet: som om han avsiktligt skapar en anekdot för vidare tradering. Berättelserna går samtidigt in i en tradition Murray själv bidragit till att stärka, genom att spela sig själv som sorglustigt oförutsägbar trickster på film.

Han är helt frånvarande från våra dagars sociala medier, noterar Harris, samtidigt som det är just där hans fans gjort honom odödlig genom historieberättandet.

I Sverige är den mest kända Bill Murray-historien den om när han körde golfbilstaxi genom stan på fyllan en sommarnatt 2007. Den är väl belagd i de flesta detaljerna, men kan också ha inneburit att berättartraditionen kring Murray importerats hit. Berättelsen som min kompis Viktor hört kan vara ett lokalt resultat av inspiration från just denna sorts händelse.

Helheten hittar jag ingen annanstans, men delarna dyker regelbundet upp i andra Murrayhistorier: “kompis kompis”-formatet, det slumpartade mötet och den spontant goda relationen, festandet och alkoholen, att han faktiskt dyker upp när andra inte hade gjort det och att han bryter mot normer. Racheal Harris skriver att Murray-historierna är anmärkningsvärt lika de om den legendariska komikern John Belushi, som ingick i samma Saturday Night Live-gänget men dog redan 1982. Kanske löper den röda tråden ännu längre tillbaka i tiden.

Kändisar som Bill Murray görs odödliga av sina fans, men kan också ge något tillbaka. Racheal Harris skriver att vi själva åker snålskjuts på kändisarnas odödlighet genom att bygga upp den:

“Though creativity, curation, and dissemination are largely anonymous in the online world, as fans continue to produce and share content, something of themselves becomes interwoven with the legacies of these celebrity figures.”

Det här är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera gärna, och tipsa mig om du hört något du tror kan vara en vandringssägen.