En lite äldre, omtyckt icke namngiven lärare undervisar en klass. Under lektionen säger läraren plötsligt något i stil med "bli inte rädda nu barn, men nu dör jag" varpå läraren kollapsar i klassrummet och avlider framför barnen.
Stor sorg och rabalder uppstår och alla inblandade är förtvivlade, men, vilket är det viktiga i sammanhanget, djupt rörda över lärarens odelade omtanke av eleverna, trots att hen stirrat döden i vitögat.
Min tipsare Tobias har närmast förföljts av denna dramatiska berättelse. Första gångerna han hörde den var han själv elev, på högstadiet i Härnösand kring 1995 och på folkhögskola i Leksand tio år senare. När han själv inträdde lärarbanan, under praktiken i Leksand 2006 och som anställd lärare i Karlstad 2018, återkom berättelsen.
Har du hört den? Tipsa mig!
“Som brukligt har historien haft lokala variationer för att platsa in i tid och plats”, skriver Tobias. Den ska till exempel alltid ha utspelat sig där han hört den återberättats. Men tillsammans upptäckte vi en sak som aldrig tycks förändras. Efter att Tobias tipsat mig gjorde jag några sökningar och hittade ett inlägg på Flashback:
En lärare i Katrineholm fick brusten Aorta för många år sedan.
Enligt vittne så tystnade han, tog i katedern, och sade:
”-bli inte rädda nu barn, men nu dör jag”
Om vittnesmålet stämmer, så realiserade han det..
Här finner vi plötsligt historien i Katrineholm, långt söder om dess ursprungliga trakter. Flashbackanvändaren återkom tre år senare med samma historia och förtydligade då att detta skulle ha inträffat för runt 30 år sedan och att hens sagesman skulle varit elev i klassen. Och i båda fallen återgav han lärarens sista ord på samma sätt. “Identisk med alla gånger jag har hört den trots lokala variationer”, som min tipsare Tobias skriver.
“Bli inte rädda nu barn, men nu dör jag.”
Folkberättandet om dödsögonblicket förr i tiden handlade om den döendes status som välsignad eller ej. I The Types of the Swedish Folk Legend radar Bengt af Klintberg upp en handfull varianter på hur berättelserna kunde se ut: en vit fågel kunde synas vid dödsögonblicket och visa att den döde blivit välsignad, eller så var det en svart hund som gav bud om det motsatta.
Berättelsen om läraren vars sista ord var av omtanke om sina elever ser lite liknande ut, åtminstone i det att föreställningen att det är på det yttersta våra inre kvaliteter verkligen kommer fram.
En annan, mörkare association: På en fest i november förra året berättade en kvinna från Göteborg för mig om berättelsen hon fick höra i skolåldern i mitten av 00-talet, om killen som en dag skulle ha satt en blyertspenna i varje näsborre och slagit ner dem i skolbänken så han dog. I Glitterspray spårar af Klintberg den till amerikanskt 80-tal, men konstaterar att den varit spridd på flera håll i Sverige och oftast påstått ha inträffat i USA.
Olika motiv har tillskrivits killen. Han var mobbad, höll på att misslyckas med ett prov, eller hade bara blivit galen. Oavsett är det ju – rysligt nog – inte omöjligt att någonting liknande någon gång har hänt, någonstans, och sedan dess bevarats i folkberättandet. Så även att en omtyckt lärare säger några sista ord och sedan segnar ihop inför sina elever.
Har du hört den här historien, eller en annan skolberättelse du tror skulle kunna vara en vandringssägen? Tipsa mig! Och tipsa gärna en kompis om att prenumerera på detta nyhetsbrev.
