I torsdags var jag och föreläste om vandringssägner för lärare i Södertälje. Under föreläsningen lade jag märke till att jag missade två telefonsamtal från ett nummer jag inte kände igen. I frågestunden efter föreläsningen kom en kvinna ur publiken fram. “Mina elever pratar om Cat in the Hat”, berättade hon.

Tydligen rörde sig, enligt AI-genererade bilder och klipp på nätet, en läskig figur på gatorna om nätterna, hotande om att komma till ens skola. En antropomorf katt i rödvitrandig hatt, en förvriden mardrömsversion av en karaktär skapad av författaren Dr. Seuss och filmatiserad med Mike Myers i huvudrollen, kusligt dansande på tomma villagator. I klippens texter fanns listor med orter, skolor eller förnamn – de katten härnäst skulle “besöka”.

Kvinnan som ställde frågan berättade att hennes elever sagt att de varit ute och jagat denna Cat in the Hat med kniv. Smörknivar, erkände de sedan, men stämningen var uppenbarligen uppjagad. Lokaltidningen hade redan tagit upp saken. Jag tackade för tipset, och när jag sedan ringde numret som hade sökt mig var det P4 Jönköping som ville ha med mig morgonen därpå. Skolor i staden hade nämligen inrymts på grund av “misstänkt hot” på sociala medier.

Gissa vilket.

Det visar sig att Cat in the Hat varit framme på flera håll i landet. I Småland har det förutom Jönköping kommit rapporter från Lessebo och Nässjö, från Västerås, Sala och Köping i Västmanland och från Halmstad och Falkenberg i Halland. Dessutom finns ett mörkertal. I början av september rapporterades det om flera skolor som inrymdes på grund av hot som inte beskrevs närmare. Av det lilla som framgår tror jag även detta handlade om Cat in the Hat.

Det här är en trend som tycks ha uppstått i Storbritannien, och som ganska rättframt bara importerats. Mönstret är detsamma överallt: ett skolhot på sociala medier publiceras, anmäls och får effekter, men visar sig bara vara… på lek.

För det här rör sig om just en skräcklek. I allt från trendens framväxt, som min kollega Fred Andersson förtjänstfullt spårat här, till dess logik och effekter är det en ren kopia av 2016 års clownskräck. Barn och unga återupptäcker en smått bortglömd skräcktrop som i sociala medier-poster blåses upp till att verka fysiskt och lokalt verklig. Vissa tycker det är spännande, andra blir rädda, ytterligare några tycker det är kul att jävlas, effekten är hur som helst en Tiktokålderns “Svarta Madam”.

2016 skrev jag en text om hur det som då pågick hade hänt många gånger förut, och detsamma kan man säga nu. Banshees på 1930-talet, vampyrer på 1950-talet, satanister på 1980-talet, alla har de liksom idag Cat in the Hat fått bli kortvariga projektionsytor för verklighetsbilder och mandomsprov.

Men i polisens och skolans ögon är det hela inte så kul. Efter Örebro i fjol och Fagersta i augusti – särskilt det senare, där gärningsmannen dessförinnan ägnat sig åt just ett estetiserat dödshotsplojande på sociala medier – vill ingen missa något skarpt, och agerar därför på allt. För barnen och ungdomarna innebär det att deras lek plötsligt har verkliga effekter och blir ännu mer förbjuden, spännande eller skrämmande. Pappa säger att det verkligen finns ett monster under sängen!

Det finns kloka sätt att hantera en sådan här situation. Polis och skola kan för all del hålla koll på sociala medier-flödet utan att för den sakens skull ta i med brösttoner bara för att det innehåller samma skräcklekar som barn alltid lekt. Journalistiskt kan vi notera att riksmedierna varit rätt tysta om Cat in the Hat hittills. Vad gäller lokalmediabevakningen bör kanske inte ordet “hot” finnas med i precis varenda rubrik, när nu faktiskt inte ens denna trend innehåller uttalade sådana. Men journalistiken har alltjämt svårt att hantera en sådan här story. “Med sådana clowner behövs inga journalister”, skrev jag 2016 och delvis gäller det väl än.

Men även att analysera, att förstå sakens sanna motiv och funktion, är att ta udden av den. 2016, efter flyktingkris och terrordådsvåg, tolkade jag clownskräcken som en socialt sanktionerad ventil för främlingsfientlig skräck och aggressivitet. Att vår tids motsvarighet riktar sig uttalat mot skolvärlden är kanske inte konstigt: där vet man att oförutsägbart våld kan brisera hos människor som gömt sig i ironiskt AI-slop. Här får de lajva mötet med det hot de hör om varje dag, men i form av en trygg barnboksfigur som tycks säga rakt ut att den inte ska tas på allvar.

Cat in the Hat-skräcken verkar – tack och lov – inte växa till samma enorma proportioner som clownskräcken 2016 gjorde. Därmed gör den kanske faktiskt mer gott än ont. Även om samhället har svårt att hantera det är detta barn och ungas hemgjorda, förtäckta samtalsterapi. Gud ska veta att de behöver den.

Det här är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Tipsa mig gärna om historier du hört, som skulle kunna vara vandringssägner.