Tydligen saknar medlemmarna i Facebookgruppen “Älska Sverige, rösta rätt 2026” den gamle S-ledaren Stefan Löfven. Hur ska man annars tolka det faktum att en gammal skärmdump från 2018 plötsligt snurrade runt där igår, dagen innan valdagen två mandatperioder senare? Bilden påstås visa hur en krutgumma ger Löfven svar på tal men den är förfalskad. Scenen bilden är hämtad från var förvisso säkert genant för alla inblandade, men det var inte något i stil med det ovanstående som sades.
Mina gamla kollegor på Viralgranskaren på Metro – frid över dess minne – fångade upp detta skämts uppståndelse i augusti 2018, baserat på ett nyhetsklipp som hade sänts i mars det året. “Användaren som har lagt upp bilden skriver själv i kommentarsfältet att det är satir”, skriver Viralgranskaren och fortsätter: “Men den informationen har missats av många som delat bilden vidare.” Business as usual.
Löfven var inte var skämtets första offer. Tidigare hade det cirkulerat om Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, skrev Viralgranskaren, och pekade ut ett tidigaste belägg från i april 2008 då det hade handlat om en icke namngiven kommunfullmäktigeordförande som hjälpt en gammal dam över en väg.
Men Viralgranskaren hade inte grävt djupt nog.
I själva verket är detta ett anrikt skämtformat. Över hela Europa har gamlingar fått hjälp av lismande politiker som sedan fått veta hut. Det vanligaste upplägget är att en pensionär faller och får hjälp upp av en politiker som ber om en röst i belöning. På polska handlade det 2020 om “en parlamentsledamot från PiS”, på tyska 2006 om Angela Merkel, och på en smått antik rysk skämtsida är slutklämmen “Vladimir Vladimirovitj, låt mig påminna dig: Jag föll på rygg, inte på huvudet!”
Äldst på internet är såvitt jag kan se ett annat polskt exempel från 2004, med sin tids populistledare Andrzej Lepper i huvudrollen.
Låt oss nu lämna internet till förmån för böckerna. I de mer nya spretar resultaten. 2002 kom en fransk-kanadensisk skämtsamling ut där det var Jean Chrétien, liberal premiärminister 1993-2003, som försökte få en röst i belöning. I en jubileumsbok för den tyska komikern Günter Willumeits alter ego bonden Piepenbrink, utgiven 1999, framgår att han dragit just detta skämt någon gång på 1980-talet, på en nybildad grön koalitions bekostnad.
Slutet vet ni redan, så även för historien som finns med i en sydafrikansk bok om talarkonsten från 1998. I "Would you please say a few words?" förser författaren presumtiva talare med en lång rad återanvändbara skämt. Här handlar berättelsen om en bilist som ser en cyklist krocka, hjälper honom och sedan ber om en röst i morgondagens lokala val. Bilistens politiska färg beskrivs inte.
Det är det äldsta belägget som också ger den intressantaste bakgrunden. 1968 ägde den så kallade Pragvåren rum, då Tjeckoslovakien öppnades upp och demokratiserades. Moskva reagerade till slut med att genom Warszawapakten invadera landet och försöka ta över ledarskapet. Folkligt och för det mesta fredligt motstånd gjorde invasionen omöjlig, och till slut lämnade soldaterna landet. Även om de frihetliga reformerna rullades tillbaka hade Sovjets råstyrka besegrats.
Nära slutet av 1968 gavs i Frankrike en lång men mycket snabbt skriven bok ut om händelserna. Pourquoi Prague? var en del av Édition spéciale-serien och skriven av fjorton initierade vänsterjournalister som var och en bidrog med något, men som alla var kritiska mot Warszawapaktens invasion.
I ett kapitel beskrivs stämningen i Tjeckoslovakien efter invasionen. Radiokanalen Radio Prag gick under jorden och fortsatte sända, och var de över 500 000 soldater som sänts in och förväntat sig ett varmt mottagande än vände sig mötte de opposition. De förvägras att handla i affärerna, får inte komma in på museer och hånas i tidningar och på affischer. Humorn är tjeckoslovakernas vapen. Det berättas satiriska skämt i stan, många återges i Pourquoi Prague?. Ett lyder så här:
En gammal kvinna halkar och faller framför en sovjetisk stridsvagn. En stridsvagnssoldat hoppar ner och kommer för att hjälpa henne.
Då anländer en person med en bandspelare över axeln och en mikrofon i handen och presenterar sig:
”Jag är korrespondent för Radio Moskva. Vill ni, kamrat, berätta för våra lyssnare hur vänliga och väluppfostrade soldaterna i vår ärorika Röda armé är?”
Den gamla kvinnan svarar med ett småleende:
”Så tokig är jag inte! Jag föll på ryggen, kamrat, inte på huvudet.”
Därmed sluts cirkeln. 50 år innan det dumförklarade Stefan Löfven skildrade skämtet det tjeckoslovakiska folkets hån av Sovjet. Inte mycket av kontexten är kvar – ingenting av hotet från de ryska stridsvagnarna, den moraliska triumfen i det ockuperade Prags motstånd eller den svarta samizdathumorn – men ändå funkar det tydligen. Till och med långt efter att Löfven avgått, och inte ens han själv är aktuell längre.
Skämtet är anmärkningsvärt blint i förhållande till sina offer. Genom åren har det vänts mot konservativa, liberala, gröna, röda och bruna, som om det inte var någon skillnad mellan dem. Det enda som egentligen står ut med posten som igår dök upp i den högerpopulistiska Facebookgruppen är att historien – för första gången? – berättas som om den var sann.
Glad valdag och kom nu ihåg att gå och rösta! Och tipsa mig om du hör någon politisk anekdot som du anar skulle kunna vara en vandringssägen.
