En liten uppdatering! Några av er läsare har lyckats bättre än mig med att hitta Youtubefilmerna där tevesändningen från Nobelmiddagen 1993 finns publicerad, och pekat ut att i en sekvens ligger faktiskt vad som liknar drottning Silvias handväska på bordet. Toni Morrisons handväska ligger möjligen också på bordet men är skymd så det är svårt att säga säkert. |
Det finns alltså en god chans att händelsen då Silvia räddade Morrisons ansikte faktiskt inträffat. I dessa nedkortade klipp säger dock kommentatorerna ingenting om handväskorna, vilket är ett ofta återkommande minne, så troligen måste jag bege mig till KB och titta igenom hela Nobelmiddagen 1993 i tevearkivet när tid finns för att bekräfta den delen. |
Jag grämer mig över att ha missat detta, och medger gladeligen att det stärker caset att anekdoten är sann. Samtidigt tycker jag inte det förminskar det folkloristiska intresset i berättelsen. Den är mycket lik den äldre berättartraditionen, och sprids med många olika detaljer, biroller och i vissa fall huvudroller (t.ex. Victoria). Vissa varianter har en helt annorlunda handling men samma slutkläm. Med andra ord: den vandrar. |
En autentisk anekdot både kan och har många gånger förr inordnat sig i en berättartradition som gör den intressant att studera som vandringssägen. Att händelsen inträffat gör helheten nästan bara intressantare. Jag lär återkomma i detta! |
En dam [på Nobelmiddagen] som satt i omedelbar närhet till drottning Silvia tog sin handväska och ställde på bordet. Nu pratar vi rejäl handväska. Det är en sån som kan stå för sig själv. Inte någon liten sån här tunn sak. Upp på bordet.
Det dröjde mindre än en sekund, så tog drottning Silvia sin väska. Och ställde på bordet. Av etikettsskäl. Därför att inte genera den här damen som då gjorde fel. Så för att ta uppmärksamheten från den som utmärkte sig så gjorde hon likadant.
Och det är etikett. Det är överkursetikett.
I fredags var jag sådan där igen. Barnen lekte i Högalidsparken och jag traskade efter, småpratande med andra föräldrar. Min tvååriga dotter kastade sig vid ett tillfälle raklång i gräset och tittade sedan upp som om tricket förtjänade en applåd. En annan flicka, som betraktat henne, gjorde detsamma. Hennes mamma tittade på mig.
– Hon räddade hennes ansikte. Som drottning Silvia.
Va? Jag kände inte igen referensen alls. Då berättade mamman en lite mindre detaljerad version av historien ovan. Och fastän jag aldrig hört den förr kände jag igen någonting fundamentalt i hur den var uppbyggd och kunde naturligtvis inte hålla mig från att göra det som alltid gör mig så populär och undersöka om det skulle kunna vara en vandringssägen.
Har du hört den? Tipsa mig!
Jag tror det är det. Historien är ofta återberättad men när det ska ha inträffat anges sällan och förutom Silvias huvudroll varierar detaljerna. I april 2021 nämnde Emma Molin historien i Eftermiddag i P3, och då handlade den om “nån av Nobelpristagarnas fru”. I ett blogginlägg 2019 var det Maya Angelou – som aldrig fick något Nobelpris – som stod för fadäsen. På forumet Bröllopstorget 2009 var det bara “en av gästerna på honnörsbordet/kungabordet”. Den sprids till och med på tyska, i en besynnerlig variant där det är en arabisk gäst som inte förstår hur man äter knäckebröd “den svenska drottningen” undsätter genom att härma.
Det äldsta belägget är från 2006 i en annan tråd på Bröllopstorget men mest detaljerad blir historien 2017 i Skånska Dagbladet, i en minnestext om då nyligen bortgångna Magdalena Ribbing. Martina Jarminder skriver där att Ribbings främsta gärning var att påminna om etikettens funktion som skyddsnät i det sociala samspelet, och fortsätter:
Ett exempel på när etikett kan fungera på det sättet är när Nobelpristagaren Toni Morrison satte sin handväska på bordet under Nobelfesten, vilket man inte ska. Morrison är akademiker och hade ingen anledning att vara duktig på reglerna vid kungamiddagar. I en mycket snygg räddning slängde drottning Silvia då också upp sin väska på bordet: det drottningen gör får alla göra. Ingen fick då rätten att peka finger åt Morrison. Det är så etikett ska fungera: som ett smörjmedel, vilket Ribbing hjälpte oss att förstå.
Även den här versionen är skakig. När Morrison fick litteraturpriset 1993 hade hon kungen och inte drottningen till bordet. Silvia satt visserligen av allt att döma mittemot henne, men efter att ha läst rapporteringen om Nobelmiddagen i Aftonbladets, DN:s och SvD:s arkiv hittar jag inte ett ord om någon väskfadäs. Så utförlig var rapporteringen att det borde ha nämnts.
Det kan ha hänt (och vet man mer får man gärna upplysa mig)! Det är bara att jag faktiskt inte hittar någonting som talar för det.
Men det finns andra skäl att betrakta det som en vandringssägen. Kungafamiljen är stapelvaror i folkberättandet, perfekta symboler för allt från högvördighet till förbjuden vandel. Men i arkiven hittar vi faktiskt också en strukturellt identisk föregångare, som cirkulerat i ett århundrade med en rad olika huvudpersoner. Tidigast hittar jag den tryckt i oktober 1895 i den amerikanska veckotidningen The Cambridge Chronicle:
The Cambridge Chronicle, 5 oktober 1895.
Här möter vi ministerhustrun som räddar ansiktet på senatorn som missförstått den lilla skålen med vatten på bordet, där man skulle tvätta fingrarna efter sin måltid. Senatorn drack ur skålen vilket ministerhustrun omedelbart också gjorde, och därmed räddade hon honom från förnedring.
Skala bort detaljerna så är det i stort sett samma handling som med Silvia och Toni Morrison.
Detta har berättats om flera av 1900-talets stora kvinnor. Den nederländska mathistorikern Lizet Kruyff har spårat den 125 år bak i tiden, oftast om drottning Vilhelmina av Nederländerna och en känd boersoldat, medan den handlar om Eleanor Roosevelt i USA och drottning Elizabeth i England. Även om historien oftast tycks vilja ha en kvinnlig huvudperson har också män fått vara med, som Napoleon, Charles de Gaulle och till och med George H. W. Bush.
Berättelsens sensmoral understryks ofta tydligt. Äkta etikett handlar om att skapa lika villkor i en social situation. I konflikten mellan reglerna kring bordsskick och den som säger att en värd inte får genera sin gäst inser monarken givetvis att den senare är viktigast, och kan i kraft av sin status inskärpa den i handling. Genom att sänka sig till sin gästs nivå befäster hon sin position.
Att den tenderar handla om kvinnor säger något om den mjuka, sociala maktsfär de oftast fått kontrollera. En lärdom finns också i vilka som gör bort sig, nämligen ofta lantliga gäster eller “exotiska” dignitärer från Asien och Afrika. Och i vår tid, Toni Morrison. Å ena sidan en akademiker som struntar i rojalistiskt bordsskick, å andra sidan afroamerikan. Bådadera kan säkert spela in när hon ges denna gamla roll.
Detta är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera och tipsa mig gärna om historier du tror skulle kunna vara vandringssägner.
