Inför den här berättelsen ska ingen tveka på vem som är hjälten. Finland beskrivs som både “rakryggade” och “fosterlandsvärnande”, vilket outtalat ställs i kontrast mot slappa länder där muslimerna får allt de pekar på. Det är inte subtilt men det kanske det inte heller behöver vara. På Twitter fick storyn nu i veckan hundratals delningar och gillamarkeringar, men spridningen på Facebook var ännu större: 5 500 likes.

Har du hört historien berättas även utanför internet? Tipsa mig!

Berättelsen är ganska exakt åtta år gammal. Det vet jag eftersom jag uppmärksammade dess genombrott, sommaren 2018. Då var det en användare som hette @jyliden59, Sophie, som stod för berättandet. Jag skrev en text då, vars poäng var att det var en sekelgammal tradition att misstänkliggöra en för tillfället impopulär minoritet genom att utmåla dem som en sorts religiösa infiltratörer.

Historiskt har offren för liknande historier till exempel varit kinesiska arbetsinvandrare och katolska emigranter från Irland i USA, men 2010-talet var packat av exempel på historier om kravställande muslimer och undfallande västländer. Ett samtida exempel jag tog upp i texten var ett rykte att detaljhandelskedjan Target i USA upprättat särskilda köer för de som skulle köpa alkohol eller fläsk. Jag skrev:

“Muslimerna fungerar i dessa berättelser nästan som zombies gör i skräckfiktionen: egentligen bara ett verktyg för att sätta andra grupper mot varandra. En biroll i självbiografin.”

Hur är det då med sanningshalten i berättelsen om det finska kravet på Saudiarabien? Tja, tydliga verkliga inspirationskällor finns. 2010 fanns planer på byggande av nya moskéer i Norge och finansieringen skulle delvis komma från Saudiarabien, men då sade den dåvarande utrikesministern Jonas Gahr Støre nej. Länder som inte själva praktiserade religionsfrihet skulle inte få sprida sin religion i Norge, resonerade han.

Här återfinner vi den politiska konflikten, men långt tidigare och i Norge. Dessutom saknas den lilla handling som ändå utspelar sig i tweeten om Finland: Saudi frågar, Finland ställer retorisk motfråga, och det slutliga avvisandet blir mer dramatiskt laddat. Någon har förstått värdet av dramaturgi och därmed gett historien längre liv. I verkligheten var förutsättningarna för Gahr Støres besked betydligt mer luddiga.

Men vad har fått berättelsen att ändra scen? Varför passade inte Norge? Kanske spelade händelsen i december 2017 in, då Helsingfors stadsstyrelse lät bli att ge en tomt åt en planerad stormoské, eftersom finansieringen skulle komma från Bahrain. Denna nyhet kan ha blandats ihop med ett uppmärksammat uttalande från en polsk parlamentsledamot, som i januari 2018 kommenterade nyheten att Saudiarabien ville finansiera ett muslimskt kultur- och utbildningscentrum i den östliga staden Białystok.

”Om Saudiarabien vill finansiera en moské i Polen vill gärna Polen finansiera en katedral i Saudiarabien. Passar det, bra. Annars, adjö!!!”, skrev parlamentsledamoten på Twitter. Uttalandet spreds i islamfientliga kretsar i Europa och har en slående likhet med formuleringen i tweeten om Finland. Är den virala berättelsen en mix av allt detta?

Det är min spekulation – andras är varmt välkomna. (Till exempel kan man föreslå bättre förklaringar i nyhetsbrevets nya forum, som man hittar här.) Hur som helst kan vi konstatera att den här berättelsen är en definitionsmässig vandringssägen i vår tid: en berättelse med en början, mitt och ett slut som förändrats allt eftersom den spridits vidare, för att bättre stämma överens med sin samtid och miljö.

Har du hört en historia du tror skulle kunna vara en vandringssägen, till exempel om hur muslimer tar över landet eller ställer krav? Tipsa mig!