Det har förekommit att gängkriminella avfyrar raketer och pyrotekniska tårtor utanför häktet som ligger ett par stenkast från Trädgårdsföreningen för att signalera till någon som sitter inlåst på de övre våningarna i Rättscentrum.
Även när större leveranser av narkotika har landat i Göteborg, brukar vissa avfyra en skock raketer för att signalera att kemisk tillgänglighet är möjlig.
Den som bor i en stad hör med jämna mellanrum smällar. De är en del av ljudbilden och kan ha alla möjliga förklaringar, men så länge vi inte vet säkert får vi helt enkelt välja att tro på en av dem. Vilken detta blir, och varför, är folkloristiskt högintressant. Det säger något om vilket pussel vi är mest angelägna om att få nya bitar till.
Detta nyhetsbrevs läsare Jan Brunvand mejlade mig i lördags med ett tips som han i sin tur fått från den italienska satirtecknaren Ivan Manuppelli. Tipset rörde fyrverkerier och där skrev Manuppelli att:
there’s currently a widespread belief that when people set off fireworks for no apparent occasion — which has been happening quite often lately in Italian cities ... It's because organized crime groups and drug dealers use fireworks as a kind of non-verbal communication system to send signals across a territory, for example to announce that a drug shipment has arrived.
Jag hade inte hört talas om denna sammankoppling förut, men en sökning visade mig att den var spridd i flera världsdelar. Först och främst hittade jag den representerad, om än sparsamt, i Sverige, till exempel genom inlägget på Flashback som fick inleda denna text. Att uppgiften härrör från Göteborg är ingen slump: P4 Göteborg rapporterade 2022 om fyrverkerier som smällt av utanför ett häkte, vilket polisens trodde var för att fira när gängkriminella blivit pappor eller frigetts.
Det ska sägas att ingen direkt fast mark för dessa teorier presenteras i P4-inslaget. Det är ett mönster som går igen i de flesta fall. Min efterforskning visar att föreställningen att gängkriminella använder fyrverkerier för att signalera oftast är löst underbyggd, med några intressanta undantag.
Här följer en ungefärlig tidslinje över intressanta belägg internationellt:
I juni 2012, i en engelsk lokalgrupp på Facebook, ställdes frågan om någon visste om det faktiskt var sant att “local drug dealers set off fireworks to announce they have replenished their stock.” Många i kommentarsfältet kände igen ryktet men det gavs inte särskilt mycket tilltro.
Hösten samma år beskrevs uppfattningen som utbredd i Neapel i Italien i en amerikansk etnografisk bok utgiven av University of Minnesota Press.
2017 i Brasilien rapporterades det om ett polistillslag mot narkotikahandeln i São Paulo. En nyhetssajt publicerade filminspelningar av fyrverkerier, vilket polisen påstod var gängens sätt att varna varandra för insatsen.
2020 greps två män på Sardinien med flera kilo blandade droger och 19 lådor med fyrverkerier, vilket polisen tolkade som – och man får medge liknar – förberedelser för att utlysa ny knarkleverans.
2022 ställdes frågan på en subreddit för Adelaide i Australien om fyrverkerier betydde att en knarkaffär avgjorts, och skepsisen bland svaren illustreras bäst av följande roliga exempel: “When I was dealing drugs, we liked to hire a local mariachi band and they'd play classics like ‘Here are the drugs,’ and ‘Hello we are drug dealers,’ but that was the 90's and I guess times have changed.”
2023 påstod en talare på en konferens på Mauritius att knarkförsäljare där utlyste påfyllda förråd med fyrverkerier, vilket en lokaltidning ganska löst påstod sig kunna belägga.
2024 påstod en aktivist i Warszawa att samma sak pågick där, vilket polisen enligt en polsk nyhetssajt tillbakavisade som en “vandringssägen”.
Stor spridning alltså, med vissa rötter ner i autentiska händelser. Mest befäst verkar idén och i viss mån även traditionen att gängkriminella använder sig av fyrverkerier vara i södra Italien. Den ska till och med ha skildrats i den kända teveserien Gomorra. Och det är alls inte omöjligt att det hänt någon gång att fyrverkerier faktiskt använts för att utlysa fullt knarklager, även om det verkar otaktiskt att på det sättet dra allas - även polisens - uppmärksamhet till att man är peak kriminell.
Men det är inte berättelsens poäng. Poängen är att någonting tvetydigt i den urbana vardagen får en tillfredsställande förklaring när den inlemmas med oron för närområdets kriminalitet.
Folkloristerna Linda Dégh och Andrew Vázsonyi har myntat begreppet kvasiostension för den här mekaniken i folkberättandet. Exemplen är många. En gammal bryggpåle som upptäcks under vattnet på en badplats, och tros vara en spetsad dödsfälla? En bit korv som ser märklig ut, lite för lik en förgiftad hundfälla i den oroade hussens ögon? En karamell med ett märkligt tryck, som för föräldern liknar en LSD-dos som hamnat i barnens halloweenpåse? Kvasiostension, allting.
Den kanske tydligaste föregångare till fyrverkerihistorien är den om att ett par ihopsnörade skor som kastats upp över en elledning skulle visa på en plats där knarkaffärer kunde göras i närheten.
Och i Louise Hagbergs När döden gästar (1937) finns, om man vill se sig om efter ännu äldre motsvarigheter, en lång rad traditionella förebud för döden – till exempel märkliga ljussken, susningar i luften och knakanden och knäppanden i väggar. Fyrverkeriryktet fyller ett behov som alltid funnits, och är ett utlopp för folkberättande av det mest klassiska slaget.
Berätta gärna mer om vad du hört, om det är en version av denna historia eller en annan! Du kan skriva i kommentarsfältet, svara på det här mejlet eller tipsa mig här.
