En berättelse av det här slaget har du nästan helt säkert hört. De varierar i detaljerna – ibland har inbrottstjuven halkat på en husägares osandade uppfart, ibland blivit biten av dess hund – men budskapet är detsamma: lagen är så blind att den missar vem som är det egentliga offret för ett brott.

Har du hört en sådan historia? Tipsa mig!

“En av flera nutida sägner som visar att det inofficiella normsystemet i dagens Sverige inte alltid överensstämmer med våra skrivna lagar.” Så kommenterar Bengt af Klintberg en liknande historia, om en tjuv som halkat på en villaägares isiga trappa och brutit ett ben, i Den stulna njuren (1994).

Han konstaterar att flera av hans sagesmän redovisade tydliga och detaljerade minnesbilder av att ha läst om ett sådant fall i tidningarna, och att han lik förbannat inte lyckats hitta något motsvarande rättsfall i annalerna. En man som jobbade som skadereglerare runt 1960 hörde då själv också historien upprepade gånger, och till slut försökt leta upp fallet – förgäves.

Med andra ord är läget likadant som för historien om tjuven på korvkiosken ovan. Jag hittar helt enkelt inte själv något belägg för att den skulle ha inträffat. Ändå nämns liknande anekdoter då och då på nätet. De springer tydligt ur traditionen som af Klintberg uppmärksammade ovan, men den nya underkategorin kan ha fått sin specifika inspiration av ett amerikanskt rättsfall.

1982 försökte en 19-åring stjäla en strålkastare från taket på en skola i Kalifornien. Det var natt och något han inte visste eller kunde se var att det fanns ett svartmålat takfönster. Detta gick sönder under honom, han föll åtta meter och slog sig så att han blev permanent hjärnskadad. Hans advokat stämde å hans vägnar skolan, och en förlikning nåddes där skolan gick med på att betala 260 000 dollar och 1 500 dollar i månaden i resten av killens liv.

Samtidigt finns i USA en helt egen kategori av anekdoter om juridiska groteskerier. Det bygger på den kultur av stämningar som finns där, och som beskrivs även i svenskt historieberättande: du har säkert hört om kvinnan som fick skadestånd för att hon brände sig på en kopp McDonalds-kaffe (vilket faktiskt i själva verket var riktigt ruggigt). I den amerikanska kontexten hör nog berättelsen om inbrottstjuven som fick skadestånd snarare hemma där.

Filmen “Liar Liar” från 1997 är kanske den mest kända driften med denna kultur. Jim Carreys spelar en advokat som inte kan ljuga på ett dygn, och i en scen berättar hans sekreterare en historia om en inbrottstjuv som ramlar på en husägares kniv och skadar sig. Han får då skadestånd på 6000 dollar.

Att även sådana här historier berättade i en bisats i en spelfilm tas som sanna illustreras fint av denna Threads-post:

Berättelsen om inbrottstjuven på kiosktaket springer alltså ur en amerikansk frustration med amerikansk stämningskultur, men passar lika fint i det svenska avskyn för daltande domstolar. Sannerligen en lyra med många strängar.

Man kan slutligen notera att en dömd våldtäktsman 2021 fick skadestånd av staten för att han dömts som vuxen, fastän han vid brottstillfället inte hade fyllt 18. Detta väckte ramaskri bland politikerna och ledde till en lagändring som nyligen trädde i kraft.

Man kan fundera på hur sådana här fall ska kunna förändra den gamla berättartradition som historien om tjuven på korvkiosken.

Detta är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera och tipsa mig gärna om historier du tror skulle kunna vara vandringssägner.