När jag var yngre så lekte vi med kåldockor. Ni vet dom där fula vanställda dockorna. För några år sedan så hörde jag en skröna av en kompis som fortfarande samlar på kåldockor. Hon påstod att dockorna från början var beställda av Amerikanska försvaret. Tanken var att den amerikanska befolkningen skulle vänja sig vid utseendet på strålningsskadade barn. Kåldockorna skulle likna bebisar som föds efter ett atomvapenkrig. Jag tror inte en sekund på historien. Den är helt sanslös. Min kompis påstår dock att hon är säker på att det är sant. Hennes kusin som bor i USA berättade det för henne.
Sajten urbana-myter.se tycks ha varit uppe mellan 2008 och 2019. Där kunde man skicka in en vandringssägen man hört, kommentera andras, och rösta på den man tyckte var bäst. Den tycks ha varit hyfsat aktiv åtminstone stundtals, och en av de som bidrog var signaturen Hanna4ever. Därmed tog hon en amerikansk klassiker till Sverige.
Har du hört den, eller en annan historia om något oskyldigt som har en mörk hemlighet? Tipsa mig!
“Kåldockorna” är på engelska kända som Cabbage Patch Kids och de var USA:s kanske största leksaksfluga under 1980-talet.
Alla dockor var olika och man kunde inte köpa dem, utan “adopterade” dem från ett “sjukhus” för allt mellan tjugo och tusen dollar. En 21-årig konststudent tog fram konceptet i slutet av 1970-talet och 1983 var efterfrågan så galen att han skeppade tre miljoner dockor per år och ändå inte lyckades möta den. Även i Sverige var “kåldockorna”, som de alltså kallades här, stora.
Redan då fanns också begynnelsen av ett folkberättande kring dem. En historia handlade om en kvinna som kört sitt barns kåldocka i tvättmaskinen, vilket förstört den. Hon skickade tillbaka den till tillverkarna i hopp om att få en ny men i brevlådan kort därpå låg istället ett “dödsfallsintyg”. Liksom allt annat på 1980-talet påstod också kåldockorna ha med satanister att göra: reaktionära kyrkor tolkade adoptionsdokumentet som en pakt med djävulen.
Men ryktet att de skulle utgöra en sorts statlig psykisk tillvänjningskampanj inför strålningsskadade barn är ändå intressantast. Efter valet av Ronald Reagan som president i USA 1981 blev det kalla kriget som kallast och kapprustningspolitiken fick många att frukta kärnvapenkrig. Snopes har ett exempel på kåldockehistoria där det uttalat är Reagan som ligger bakom experimenten:
One legend that I have heard a few times (mostly back in the late 80's and early 90's) was that President Reagan had the company that produced Cabbage Patch dolls make them intentionally ugly. This legend maintains that government scientists thought that this is what the offspring of survivors of a nuclear war would look like. By familiarizing people with this "look", the survival of the human race would be ensured.
Kanske stämmer det som folklorister i Italien antytt, att ryktet uppstod ur ett PR-stunt. 1983 utlyste två radiopratare i Wisconsin att de skulle släppa två tusen kåldockor från ett gammalt bombplan över en stadion, vilket blev en större snackis än radiopratarna räknat med. Föddes idén där, eller var det bara en förskrämd förklaringssägen till varför dockorna såg ut så? Vi vet inte. Men att barnen blev så galna i de hyfsat oansenliga dockorna gav känslan att det måste funnits något dolt i dem.
Oavsett blev ryktet en ventil för att uttrycka oro över den samtida geopolitiska utvecklingen. Det var ett litet men skrämmande påtagligt tecken på att undergången väntade, och på att de som bestämde var ganska obrydda.
Det finns en tydlig parallell i vår egen tid. Förra året spreds ryktet att det fanns kameror bakom ögonen i Labubus, 2025 års populära leksaksfluga. Labubus var en kinesisk export, och har av Martin Gelin i Mjuk makt (2025) setts som en del i den kinesiska planen att skaffa sig större kulturellt inflytande i världen. Vilken negativ association är det de flesta delar om Kina? Jo, att de övervakar.
Barnen som lekte med kåldockorna funderade nog inte så mycket på om dess utseende var strålskadat, och inte heller är det de som funderar på om labubu är en kinesisk övervakningsteknik. Det är snarare bland ungdomar och vuxna sådana här rykten skrämmer och sprids. De visar på en evig sanning: i barnens oskyldigaste verklighetsflykt tycker vi oss gärna skymta samtidens mörkaste hemligheter.
Detta är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera – och tipsa mig gärna om historier du tror skulle kunna vara vandringssägner.
