Först en efterlysning! Utövar du vardagsmagi? Anlägger du slutspelsskägg, låser kärlekslås och slänger nyckeln i sjön, öppnar fönster för att släppa ut själar när någon dött eller spottar på fiskedrag? Inför en kommande programserie för Sveriges Radio P1 vill frilansreportern Anna Ringman komma i kontakt med personer som ägnar sig åt vardagsmagiska ritualer och handlingar. Mejla henne på [email protected].
I tonåren berättade en kompis att hennes systers kompis (redan här är vi ju på guldnivå) hade kissat i gräset och en vecka senare fått ett ordentligt kliande underliv. Hos läkare visade sig att hon hade kissat i ett fästingbo och alltså fått fullt av de små liven i underlivet.
I oktober 2022 frågade jag mina följare på Facebook vilka historier de hade hört på sistone. Målet var att få in kandidater till vandringssägner och en och annan god sådan dök upp. En av dem var Åsas, som ni läser ovan. I kommentarsfältet dök en annan kvinna upp och skrev: “letade efter denna bland kommentarerna! Har hört samma historia.”
Två personer som båda självmant identifierar en anekdot de hört som en vandringssägen? Det borde tala för att historien faktiskt är en sådan. Men fullt så enkelt är det inte.
Någonting som heter “fästingbo” finns strikt formellt inte, utan det rör sig om platser där en fästing nyss lagt sina ägg och dessa kläckts. Där kan det kravla tusentals fästingnymfer, det vill säga, minimala fästingar som försöker ta sig iväg för att äta sitt livs första skrovmål. Sätter man handen på en sådan plats kan det gå som för Thomas i Finland som fick borsta av sig 50 fästingar.
Logiken säger att ungefär detsamma kan hända om man sätter sig för att kissa på en sådan plats. Och även detta har vi vittnesmål på. I ett annat kommentarsfält på Facebook, då jag i maj frågade om andra hade hört en sådan här historia, anmälde sig min följare Alida sig med följande hårresande berättelse:
jag råkade knäa rakt ner i ett fästingnäste. Efter en stund kände jag hur det kliade på hela underkroppen. Tittar ner och från låren och uppåt är det helt svart av fästingar. Jag fick bort alla förutom en som kröp in i naveln och satte sig.
Ja, så långt kan det gå att fästingarna kryper… ännu längre in. De har egentligen ingen anledning att passera förbi så mycket alldeles bitbar hud och det är så ovanligt att när det hände i Indien blev det föremål för en medicinsk forskningsrapport, men icke desto mindre: det händer. I mitt kommentarsfält hörde jag från en med egna erfarenheter.
Har hänt en kvinna som står mig nära. Vet inte exakt hur långt in i "grottan" den satt men tillräckligt för att hon inte kunde ta bort den själv utan fick gå till gynekolog för att få den borttagen
Så folk får fästingar i underlivet då och då och de kan till och med vara ganska många. Alla historier vi hört ovan är fullt möjliga. Varför då ta upp den i detta nyhetsbrev? Tja, det är något med hur strömlinjeformade varianterna ändå är.
För trots att det händer att fästingar sätter sig inuti vaginan, eller i mängder runt den, så är det ju inte vanligt – och helt klart mindre vanligt än historierna om det. De är tillräckligt slagkraftiga för att spridas vidare som “kompis-kompis”-berättelser, som till exempel i det här blogginlägget från 2009 där något liknande hände skribentens kompis kollegas vän. De är också så svåra att värja sig från att åtminstone en kvinna drivits till att fråga Expressens samlevnadsspalt om hur sannolika de är.
Berättelserna börjar också ofta med en diffus klåda vars orsak, fästingarna, först pekas ut när kvinnan besöker en läkare. Det, att medicinens representanter blir den hemska sanningens leverantörer, är mycket vanligt i vandringssägner. Mest minnesvärt skildrat i tevehistorien är väl detta i avsnittet “Safe” av serien House, där en flickas hjärtproblem förklaras med en fästing ni vet var.
De förlöser uppenbarligen någonting, de här historierna. Fruktan för insekter allra närmast inpå ens hud och ger en läxa om att vara försiktig när man är naken utomhus, och de gör det på ett sätt som tycks premieras av folkberättandet. Ja, jag tror helt enkelt att de har något gemensamt med vandringssägnerna.
Mest övertygad om det blev jag när jag gick igenom ett katalanskt arkiv över rykten och vandringssägner och hittade den här historien:
En grupp tjejer åker till bergen och bestämmer sig för att simma i floden, så de tar av sig byxorna och stannar kvar i sina badkläder. När de kommer upp ur floden sätter de sig på marken för att äta en smörgås. Flickorna tar inte på sig byxorna eftersom de vill att badkläderna ska torka lite innan de klär på sig. Sedan kommer en myra in i slidan på en av flickorna. Flickan inser dock inte att hon har en myrkoloni i slidan förrän hon går till gynekologen på grund av klåda.
Om en och samma historia sprids om fästingar OCH myror… Då är det nog ändå en vandringssägen. Samtidigt som den också kan vara helt sann! Så rörigt kan det vara, det här kära samlandet jag ägnar mig åt.
Detta är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera – och tipsa mig gärna om historier du tror skulle kunna vara vandringssägner.
