Det är inte så ofta ett citat från mig själv får fronta detta nyhetsbrev. Men naturligtvis kan även jag kliva i de psykologiska falluckorna som leder till att rykten och myter tas för sanna. Citatet ovan kommer från en diskussion om ett spammejl jag fick i februari 2013, innehållande en tafflig imitation av Skatteverket. Och 24-åriga Jack får börja med att skämmas för att ha försökt ta åt sig äran för någon annans slutsats.

Det var nämligen Microsoft-forskaren Cormac Herley som framlade teorin om det lättlurade offret, i en matematisk studie framlagd 2012. Herley frågade sig varför så många bluffmejl med löften om stora pengar utgav sig för att ha skickats från Nigeria, trots att detta land kommit att förknippas med just bluffmejl. Matematiskt modellerade han lönsamheten och fann att chanserna då steg att bara de lättlurade svarade på utskicken. Dessa kunde sedan börja bearbetas för att klämmas på pengar.

Denna förklaringsmodell har utvidgats och blivit standard för alla typer av slarviga lurendrejerier på nätet. Den har anförts vilket rackarspel som än diskuterats. Men Herleys arbete var mycket snävare, och därtill mer av ett tankeexperiment. Han fokuserade på just Nigeriabrev och frågade inte någon som faktiskt skickar ut eller tagit emot dem, utan så att säga baklängesräknade fram en anledning till att de kan lyckas trots sin orimlighet.

Hans teori har kritiserats. Antropologen Radu Umbreş påpekar att Herley inte alls tittat på vilka mejl som faktiskt gett resultat. Lika gärna, föreslår Umbreş, kan Nigeriamotivet vara en amatörmässig härmapas fåfänga försök att hitta en “once-in-a-lifetime sucker”. Och sociologen Jenna Burrell, som faktiskt tillbringat månader på internetcaféer i Ghana med att prata med unga killar som sysslade med nätbedrägerier, konstaterar att denna sorts bluffar faktiskt blev mer och mer förfinade och trovärdiga över tid. Det talar emot Herleys teori, enligt vilken det motsatta borde ha hänt.

Bedrägerier kommer i olika former, som inte följer en och samma logik. Herleys teori om de lättlurade offren kan nog stämma i vissa fall. Sol-och-vårare har alltid tjänat på att först sålla fram sina lämpliga offer, för att sedan lägga tid och arbete på de som passerat nålsögat. Till exempel drabbade detta nyligen tre svenska kvinnor som sammanlagt förde över hundratusentals kronor till en “Per Gessle” på Instagram som vädjat om ett lån för att kunna spela in en ny skiva.

Var de lättlurade? Det är det hånfulla ordvalet. En av kvinnorna, i 80-årsåldern, hade chattat med denna “Per Gessle” i nästan två års tid. På den tiden hinner man bygga upp förtroende och en relation och kanske handlade det mer om ensamhet än om godtrogenhet. Vi vet inte, men utgår oftare från det sistnämnda och beskyller implicit offret själv för brottet. Trots att de flesta av oss också någon gång delat vidare en bild eller ett filmklipp ovetande om att det är falskt, vilket i grund och botten är en likartad initial missbedömning.

Det bedrägeri som kallas nätfiske, däremot, tjänar sällan på att sålla bland offren. Utskicken är ofta automatiska och målet att så många som möjligt ska klicka på den länk som prånglas ut. Då kan de stjäla ens uppgifter eller pumpa in något oönskat i ens dator men oavsett är klicket det centrala. De som ligger bakom sådana utskick är bara intresserad av räckvidd. Ingen relation måste byggas: ju fler som klickar, desto bättre. Här gäller inte Herleys förklaring.

Ändå läggs den alltså fram gång på gång även i diskussionerna om slarvigt nätfiske. Här och här finns några exempel, och ytterligare ett, jag själv i den där Facebookchatten för tretton år sedan. Faktum är att jag aldrig ifrågasatte denna föreställning förrän i somras, då jag såg någon avfärda den som substanslös och började tänka efter.

Omedelbart insåg jag varför idén tilltalat mig så mycket att den motståndslöst kunnat byggas in i mitt huvud. Den är ju insmickrande. Genom att peka ut vad “den Dumme” (en liten cover på humaniorans begrepp “den Andre”) tror är sant framställer man sig själv som överlägsen både bluffmakarna och deras offer. Jag har under mina år som viralgranskare följt processen om och om igen, i folks övertygelse att de dummaste företrädarna för politiska motståndare också är de mest representativa. Det är deprimerande – men helt väntat – att jag ändå föll för den när formen tilltalade just mig.

Så långt har jag ändå kommit i detta värv att jag också känner tillfredsställelse när jag kan bli mitt eget studieobjekt. Den psykologiska processen blir sällan så åskådliggjord. Herleys förklaring om det lättlurade bluffoffret bör stämma i vissa fall, men den har kommit att appliceras på alla. Anledningen finner vi i det avklädda, mänskliga högmodet.

Tack för att du läser mitt nyhetsbrev och tolererar mina fel och brister. Om du tror någon annan skulle finna det intressant, skicka gärna vidare det. Och tipsa mig om du hört något du tror skulle kunna vara en av vår tids myter, rykten eller vandringssägner.

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 Robert Hruzek på Flickr.