Vill berätta lite om lokal skröna som pappa berättat om förr som cirkulerat när han var ung.
Pappa var då som många andra bilburen ungdom (raggare) och ägde med sina vänner många jänkarbilar och en och annan Opel Kapitän.
Här i Askersund där jag bor, på vägen mellan Askersund och Laxå, skall det ha funnits en stor rishög som ungdomar åkte ut till för att riva ner, för att nästa dag stå helt tillbakabyggd av sig självt under natten.
Enligt pappa var det många i krokarna som gjort detta förr, och han och hans kompisgäng var inget undantag att prova detta under långtråkiga kvällar när de inte åkte in för att ragga tjejer i Örebro.
Enligt sägen så ska de ha varit en åkare i häst och vagn som i drucket tillstånd, sägs ha slagit ihjäl sin fru och gömt kroppen under rishögen.
Det här mejlet var nog avsett som ett tips till Creepypodden, men jag tycker det passar bättre här. Den “lokala skröna” Fredrik ville berätta om återfinns nämligen på många håll i Sverige och bygger på en tradition med djupa rötter i det svenska folkberättandet.
Det är fullt möjligt att du själv har hört talas om en offerkast, som detta kallas, eller det till och med finns en i din närhet. Det är en plats invid en väg där en hög av ris, kvistar eller stenar markerar att någonting hemskt en gång i tiden har hänt. De har funnits i stort sett i hela Sverige i många hundratals år och är en kvarleva från äldre tiders folktro.
Har du hört om en sådan nära dig? Tipsa mig!
I Folkloristisk brevlåda (1991) radar Bengt af Klintberg upp de många historier han fått höra om dem: i Älgarås i Västergötland, mellan Västervik och Gamleby i Småland, sydväst om Oskarshamn och på Brännö i Göteborgs skärgård, överallt finns dessa folkliga minnesmonument över ond bråd död. Överallt har offerkasten också fått egna dialektala namn. Kavelvarp, skamhög och ökvål är några.
af Klintberg citerar Carl von Linné, som i sin Wästgöta-Resa (1747) berättar om de många bål som var synliga på båda sidor vägen “til åminnelse af åtskillige här på skogen förolyckade människor, ty landtmannen har en gammal sed, at på de ställen, där någon olyckeligen omkommit, kasta en käpp, gren eller sten, hvaraf desse bålen uppkommit, och ständigt wid makt hållas.”
Berättelserna om vad som faktiskt hände vid en offerkast kan vara rättvisande, om händelsen är någorlunda färsk, men är den äldre glöms den ofta bort och ersätts av ett “stereotypt sägenmotiv” som af Klintberg kallar det.
Offerkasten vid Askersund, till exempel, som min tipsare Fredrik hört sin pappa berätta om, markerar platsen för en händelse som sägnen börjat förvränga. Åkaren slog inte ihjäl sin hustru och gömde henne under rishögen, utan verklighetens händelse står att läsa om på en skylt vid offerkasten.
Det var Per Viktor Carlsson och hans torparhustru Clara Gustava Persdotter som i november 1877 var på väg hem från marknaden i Askersund när oxkärran välte. Clara Gustava skadade sig allvarligt och Per Viktor lämnade henne och återkom inte förrän nästa morgon. Några dagar senare dog hon i hemmet. Per Viktor, som var drucken, dömdes för att inte ha tagit hand om sin hustru.
Jag har hört från äldre i denna trakt att rishögen varit omgärdad av mycket historier. “Det sägs att motorn i bilen stannar i bland när man passerade och efter en stund så gick den att starta igen och funkade lika bra som innan”, berättade till exempel någon.
Detta rimmar väl med traditionen om offerkasten, som alltså ofta förknippades med traditionella spökhistorier – till exempel att den olyckliga döda själv dök upp som vålnad och bad den förbipasserade att göra lägga två pinnar i kors på rishögen. Först därefter kunde fordonet starta igen. Eller hästen börja trava, i de äldre versionerna. Fordonen förändras med tiden, men de resandes historieberättande förblir anmärkningsvärt likadant.
Detta är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera och tipsa mig gärna om historier du tror skulle kunna vara vandringssägner.
