Jag har hört om renar på järnvägen. Samerna skulle medvetet låta renarna gå upp på järnvägen och bli påkörda av tåget, eftersom det skulle vara mer inkomstbringande med den statliga ersättning de får för trafikdödade djur än att bedriva den arbetsamma renskötseln året om enligt traditionen och sälja köttet efter slakt.
Läsaren som tipsade mig om det här ryktet gjorde klart att han inte själv trodde på det. “Lät väldigt orimligt alltihop… kolla gärna denna skröna”, skrev han. Första gången han hörde talas om saken var på ett tåg för 15-20 år sedan, då han hörde en äldre man från Mälardalen berätta för en annan passagerare att han minsann visste att det var så här det gick till, det hade han fått höra själv av en same.
Nästa gång var för bara fem år sedan på en parkering i Umeå, då min tipsare stod i en kön för att få det frysta viltkött han beställt. En man i 60-årsåldern från Västerbotten orerade hånfullt om samernas fula trick:
“Här var detaljerna mer speciella; en lokförare hade berättat för honom hur det såg ut att stå renar längre fram på banan i en kurva, och han hann bromsa in tåget, gå ut och försöka skrämma bort renarna. Då ska han ha sett hur det stod uppställt antingen en död ren eller en slags rendocka för att locka upp fler renar på spåret.”
Har du hört om det här? Tipsa mig!
En sökning visar att ryktet i allra högsta grad är spritt. Liknande berättelser har dokumenterats i Finland. Det dyker upp då och då på svenska Reddit, till exempel 2016 då någon skeptiskt frågade om ryktet “att samer skickar upp renar på vägar och tågrälsar vid snäva kurvor för att de ska dö och ge samerna försäkringspengar”. I tråden var man då överens om att det var en rätt korkad myt.
I en tråd 2025 var tonläget ett helt annat. Fientligheten mot samer var stor, och i en kommentar spred någon som påstod sig jobba inom järnvägen ryktet om renar på järnvägen och tillade att “samen som begär ersättning skriver såklart inte att det var en sjuk ren, utan det var deras absolut bästa vaja. Då blir ersättningen mycket högre.”
Vittnesmål från samer om att ha blivit utsatta för ryktet dyker också upp i kunskapssammanställningar och kandidatuppsatser där de själva kommer till tals. “Våra informanter vittnar om att många människor tror på fördomen gällande att samerna själva kör på sina renar i trafiken för att sedan kunna ta ut ersättning för dödad ren”, skriver uppsatsförfattarna.
Ligger det någon sanning i ryktet? Jag är långt från en expert men tycker det verkar rejält uppblåst. SVT skriver 2017 att man i fråga om ersättning vid bilolyckor inte bara går på renägarens uppgifter utan även vittnesuppgifter från bilföraren och annat, vilket innebär att kompensationen inte är självklar. Sametinget upplyser om att avelsvärdet är klart högre än ersättningen och vid stora olyckshändelser med renar talar man om “en enorm förlust för ägarna”.
Det ligger också lite för nära väldokumenterade fördomar om samer, som att de lever på bidrag, samtidigt som det snarare är inom majoritetsbefolkningen man finner gott om uppmärksammade fall av nonchalans eller aggressioner mot renar.
Men det jag tycker är mest bestickande för ryktet är att det återfinns i stora delar av världen, och det då ofta istället är romer som pekas ut.
Den första signalen om detta fick jag av etnologen Ingvar Svanberg, som jag bollade renryktet med. Han hade inte hört just det, men…
Men jag minns en liknande story från när jag gjorde fältarbete i Turkiet i slutet av 1970-talet (det var kanske 1978) och färdades med buss över Taurusbergen ner mot staden Adana. Det låg flera döda hästar och mulor längs vägen, och någon berättade att romerna med vilja lät sina djur bli påkörda för att kunna kräva ersättning av bilföraren. För mig lät det redan då som ett typiskt rykte och en etnisk stereotypi. Jag uppfattade uppgifterna som grundlösa.
Och det visar sig att det här går igen i flera länder. I Indien påstås det att man i byarna gör samma sak med sina får, och när en man 2017 misshandlades till döds efter att ha kört på en get föreslog polisen självmant hypotesen att byborna avsiktligt knuffat ut den framför motorcyklisten.
Där handlar ryktena förvisso inte om romer, men i Bulgarien och Rumänien sprids ryktet i samband med dashcam-filmer på trafiksituationer. I olika citat och berättelser, frikopplade från nyhetshändelserna i fråga, påstås att just detta är något romerna håller på med. I Italien faller skulden istället på en siciliansk nomadminoritet.
Den här traditionen visar sig dessutom vara ganska gammal. I äldre amerikanska källor finner vi liknande historier om bönder som fått sina kor påkörda på den nyligen lagda järnvägen. År 1900 rapporterade Delphos Herald om en bonde som belönats för att han faktiskt inte ljugit om att hans gamla kossa varit “a registered thoroughbred worth $150”.
Berättelserna har till och med gett upphov till en egen liten nischvandringssägen om att Alabama skulle ha belagt det med dödsstraff att placera saltstenar på järnvägen för att locka dit sina sjuka kor, så man kunde få ersättning för dem.
År 2000 skrev juristen Marc Galanter en artikel om vad han kallade “fake victim jokes”, skämt om de som genom bedrägeri tjänade kompensationspengar. Galanter utgick från USA och konstaterade att de skämten var som populärast innan andra världskriget, och påfallande ofta handlade om judar. Ett av många exempel i Galanters artikel:
What's a Jewish car accident?
No damage to the automobile, but everyone inside has whiplash.
Skämten tolkas av Galanter som en ventil för en utbredd tvekan inför att vända sig till den komplexa, vinstdrivna och självupptagna juridiken för att lösa ut konflikter, “där det sublima kommersialiseras”. Därför projicerade man också skämten på personer i det “moraliska communityts utkant”.
En liknande dynamik kan sägas ge näring till ryktena om samerna och deras renar. Den spridda uppfattningen att det svenska sociala skyddsnätet utnyttjas på de hederligas bekostnad fungerar – ironiskt nog – bäst när den koncentreras i en berättelse om en av vårt lands historiskt sämst behandlade minoriteter. Dessutom anas ett sorts omvänt offermotiv. Samerna påstås offra sina djur för pengar, men till skillnad från den bild vi har av äldre tiders seder väljer man sina sämsta djur istället för de bästa. Deras “fusk” är dubbelt.
Har du hört ett rykte eller en historia som skulle kunna vara en vandringssägen? Tipsa mig!
