❝

Min bror berättade för mig om en kompis kompis som hade varit ute och kört en kväll i november när ett rådjur hade hoppat ut framför bilen. Han hade ingen chans att hinna stanna och det smällde till. När han hoppade ut såg han att rådjuret låg i diket illa skadat, men fortfarande vid liv.

Han suckade och gick mot bakluckan för att hämta fälgkorset, när han såg att det lyste i fönstren på ett hus invid vägen och att tre små barn stod där inne och tittade på honom. Kris. Han kan inte slå ihjäl djuret framför dem. Villrådigt blev han stående och funderade, tills han insåg den enda lösningen.

Han vinkade med ett leende till barnen, klev ner i diket och gav rådjuret en “lång kram” om halsen tills det slutade röra sig. Sedan vinkade han till barnen igen och körde därifrån.

Karin Isaksson, Malung

Det finns oväntat många vandringssägner om att köra på djur. Situationens dramatiska men ändå inte katastrofala natur är lätt att placera sig själv i, och lånar sig väl till tragikomiska vändningar. De är spridda i hela världen och återfinns i många varianter. Bland de välbelagda klassikerna finns historien om djurvännen som kör på en katt, gråtande slår ihjäl den, och vid hemkomsten får se att det sitter ett kattlik i grillen. Hon har dödat en kärnfrisk katt.

Har du hört en historia liknande de i veckans nyhetsbrev? Tipsa mig!

Den ovan fick jag höra – och har nedtecknat ur minnet – efter en föreläsning i Malung i början av december 2025. Min sageskvinna Karin associerade till historien efter att ha hört en annan berättelse från en åhörare, nämligen Adam Jansson som hade berättat det följande:

❝

Jag fick höra från min kompis att hans kompis tjej hade kört på ett rådjur. Hon ringer sin sambo och frågar hur hon ska göra. Hon kan inte bara låta den ligga där.

”Du får ta fälgkorset och slå den i huvudet.”

Hon slår medan han hänger i kvar i luren tills ljudet av slagen går från dovt till slafsande, och han till slut får avbryta henne genom att ropa i telefonen:

”Du får sluta, den är död!”

Adam Jansson, Malung

Det är fullt möjligt att det i många fall ligger sanna händelser bakom dessa historier. Men det finns sådant som pekar på att de masserats till sin form i folkberättandet. Adams historia, till exempel, ekar i sin form av en engelsk vits som i en vetenskapligt hållen tävling 2002 utsågs till världens roligaste.

❝

Two hunters are out in the woods when one of them collapses. He doesn’t seem to be breathing and his eyes are glazed. The other guy whips out his phone and calls the emergency services. He gasps, “My friend is dead! What can I do?”.

The operator says “Calm down. I can help. First, let’s make sure he’s dead.”

There is a silence, then a shot is heard. Back on the phone, the guy says: “OK, now what?”

Gurpal Gosall, psykiatriker i Manchester

En annan återkommande faktor i berättelserna, som gör att jag misstänker att folklynnet haft ett finger med i spelet i dess utformning, är att det djur som av bilförarna ofta stryps är en grävling. I en sedermera raderad kommentar jag fick på Reddit i en tråd där jag efterfrågade vandringssägner berättade en person att hen hört “om minst tre personer som strypt en överkörd grävling för de hade inget tillhygge att avliva den med”.

Jag fick till och med ett exempel på hur en sådan historia kunde låta, rekonstrerad i förstapersonsperspektiv:

❝

Jag var ute på en skogsväg när jag kände hur det bumpade till. Jag stannade och där bakom låg en grävling och väste och sprattlade. Jag tänkte jag skulle vara human och avliva den fort, och letade efter något i bakluckan. Hittade inget fälgkors, inget större än en ficklampa. Letade efter en sten, hittade bara grus. Till slut fick jag panik och ströp desperat grävlingen. Den sprattlade och hade sig innan den blev stilla. Fick åka in på akuten med rivsår på bägge armarna så blodet droppade.

“Vad har du gjort?”

“Fråga inte...”

Och det här för oss åter till berättelsen om “rådjurskramen”. Den som letar lite på nätet hittar nämligen snart en ytterligare berättelse som innehåller ett drag vi känner igen både från den, och från ovanstående grävlingsberättelse, nämligen att hela händelseförloppet utspelar sig framför ett vittne som genom sin blotta närvaro och reaktion åskådliggör hur knäpp situationen är. Det är på jaktforumet Robsoft, där följande historia dyker upp:

❝

En bekant till mej fick in ett rådjur mellan släpet och bilen. Det slog av båda benen bak, men det levde, och försökte ta sej därifrån. Min bekanta hade en lånebil utan yxa, domkraft, eller kniv.Inte ens en sten i diket.Han fick väl panik när han inte hittat nått att avfånga det med, så han steg resolut ner i diket och ströp bocken. Tog bara en minut sa han. Men tanten som stannade och frågade storögt, vad han höll på med, blev nog lite skärrad, när han förklarade att han ströp ett rådjur.

Användaren j.f.k på Robsoft, 13 november 2013.

Här har vi en ganska detaljerad historia, som dessutom ger intryck av att ha berättats av källan för användaren själv (“Tog bara en minut sa han”). Icke desto mindre är det detta att en tant tittar på som, likt barnen i Karins historia, eller sjukhuspersonalen i Redditkommentaren, fungerar som narrativets “straight man”: den som representerar oss och vår förvånade blick, och därtill lyfter fram huvudpersonens abnorma läge.

Vad är historiens ärende? Man kan föreställa sig att den pekar ut självmotsägelsen i barmhärtighetsmorden av påkörda djur. Hade den som låg skadad vid vägkanten varit en människa, eller t.o.m ett sällskapsdjur, hade helt andra insatser aktualiserats, och nånstans stör väl den insikten. Och den blir bara svårare att blunda för, ju mer situationen kräver emotionellt eller fysiskt av bödeln.

Detta är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera – och tipsa mig gärna om historier du tror skulle kunna vara vandringssägner.