"Korridorarna" i studenthuset i Flogsta, Uppsala, har fått in en ny kille i ett av rummen.
Ganska snart märker någon att mat har försvunnit från hans hylla i kylskåpet och när han nämner det för en annan korridorare har denna upplevt samma sak.
Till slut är det tydligt: den nya killen stjäl mat från de andra. Det känns olustigt att ta upp detta, så istället bestämmer de sig för att sluta handla och se vad som händer. Istället äter de ute eller smusslar in mat på sina rum.
Efter någon vecka kommer den nya killen ut i köket en morgon och öppnar kylen. Så frågar han: "Vet ni varför de har slutat fylla på i kylskåpet?"
Min tipsare Per var student i Uppsala i mitten av 1990-talet. Han försåg nyligen detta nyhetsbrevs tipslåda med tre historier han fått höra under den perioden.
Studentlivet är en välkänd grogrund för vandringssägner. Den som går igenom Bengt af Klintbergs samlingar hittar ett par stycken i varje bok, från skräckhistorien om medicinarna i Lund som försökte fånga en ointresserad kvinnlig kursares intresse genom att placera en avskuren arm från en dissektion i hennes säng och därigenom skrämde henne till vanvett (Råttan i pizzan, nr. 79 “Den avskurna armen”) till tragedin om studenten som åt endast pasta och utvecklade skörbjugg men hade överlevt om han bara hade ätit ketchup till (Glitterspray, nr. 27 “Studenten som fick skörbjugg”).
Har du hört en historia om studentlivet? Tipsa mig!
“Den avskurna armen” kan spåras tillbaka ända till 1920-talet medan “Studenten som fick skörbjugg” tycks ha uppstått på 1990-talet, kanske för att högre studier då blivit något även människor med en budgetbegränsning i livet kunde ägna sig åt. Men oavsett hur studenternas verklighet förändrats genom åren har historieberättandet hängt kvar.
Två av historierna Per berättade för mig tillhör genrens klassiker. De finns båda med i af Klintbergs samlingar, och trots att de i sin miljö och handling är mycket snarlika gestaltar de två helt olika saker.
Det här var Pers första historia:
En kille hade en fruktansvärt svår tenta att plugga till. Så fick han tips av någon att han skulle ta amfetamin för att orka med. Och han pluggade dag och natt i över en vecka. När han gick iväg för att skriva tentan var han fortfarande hög, men det gick oerhört bra kunde han summera när han lämnade in.
En tid senare var tentorna rättade och till sin stora förfäran såg han på anslagen i korridoren att han var underkänd. Med ilska gick han för att hämta ut tentan. När han tittade på sina svar tappade han hakan. På varenda fråga hade han svarat i stil med: "Det svaret kan jag", "det svaret kan jag också", "den där är lätt, den kan jag"...
Här hittar vi en skräckhistoria om hur tentornas malström kan dra ned en i undergången, med det sedelärande budskapet att droger inte gör en smartare – bara får en att känna sig så. I Sverige tycks den enligt af Klintberg ha cirkulerat åtminstone 1990-talet men i den engelskspråkiga världen är den betydligt äldre. Den amerikanska folkloristen Jan Brunvand fick 1985 tips om en berättelse lik denna, i en version där det var studentens eget namn han skrivit om och om i trettio sidor efter att i två veckor gått på amfetamin inför ett prov, och Snopes noterar att den ger eko i en äldre berättelse från den amerikanska tidningsvärldens mellankrigstid.
Det här var Pers tredje historia:
Det var tentamen i filosofi och universitetslektorn bestämde sig för att verkligen utmana sina studenter. Så han hade bara en fråga som enligt tentan var värd 60 poäng. Frågan löd: "Är det här en fråga".
Studenterna satt och rev sitt hår i timmar. Utom en kille som lämnade in sitt svar och gick efter de 30 minuter som krävs att man sitter kvar efter att tentorna delats ut. När tentaresultatet kom var killen som lämnat in först den enda med 60 poäng.
Han hade skrivit en enda mening på pappret: "Ja, om det här är ett svar"
“Vad är mod?”, brukar frågan också vara i den här mycket vanliga berättelsen där studenternas önsketänkande om storartade framgångar presterar perfekta svar som i det fallet: “Det här.” Den hör till en kategori av historier om studenter som får kniviga utmaningar och antingen löser dem galant, eller i vissa fall snubblar precis på målsnöret. De flesta härrör från ganska sen tid, runt 1990 i USA och ungefär ett årtionde senare i Sverige. Min tipsare Per hörde den alltså typ däremellan i Uppsala.
Pers andra historia var den om den nyinflyttade studenten i korridoren i Flogsta. Den har jag faktiskt inte hört förut, och inte heller hittat exempel på någon annanstans, vare sig i berättandet på nätet eller i böckerna.
Just därför fastnar jag för den. Som berättelse är den utmärkt, lika effektivt uppbyggd och med en lika tjusig slutkläm, och den hanterar både den sociala dansen i korridorslivet och nybörjarens trevande osäkerhet inför att göra fel. Givet Pers uppenbara öra för vandringssägner borde den cirkulera bredare. Har man hört den får man gärna – som jag så ofta återkommer till – tipsa mig.
Detta är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera och tipsa mig gärna om historier du tror skulle kunna vara vandringssägner.
