Under alla åren jag jobbade i kungens tjänst var vi luftvärnare ofta i tät samverkan med Flygvapnet. Vid ett tillfälle på F10 i Ängelholm upptäckte vi att det inne på officersmässen satt en skylt över urinoaren som slog fast att ”i Flygvapnet tvättar vi händerna efter att vi varit på toaletten”. (Väldigt mycket flygvapen-attityd över den formuleringen, för övrigt) Det tog inte lång tid innan någon skrev till, med en Sharpie, att ”… i Luftvärnet kissar vi inte på fingrarna”.
I 35 år har jag gått omkring och trott att det var ett originalskämt, och att det möjligen hörde hemma på herrarnas toalett på en flygbas i Sverige. Tills jag såg John Kennedy göra samma jämförelse i ett helt annat sammanhang.
Demokraternas förkrossande valseger i det amerikanska mellanårsvalet har fått många konsekvenser. En av dem är att internetpionjären Joakim Jardenberg fick en illusion krossad. Det började när den republikanska senatorn John Kennedy talade i senaten, och levererade en liknelse för vad hans parti nu behövde göra. Liknelsen hade han hört från någon, men närmare än så presenterade han inte källan för sitt citat:
“A smart man washes his hands after he urinates. A wise man doesn’t urinate on his hands. We need to stop urinating on our hands.”
Detta hörde Jardenberg och blev alltså varse att skämtet han trodde var Luftvärnets var stulet. Vi ska nog inte tro att det är en anonym värnpliktigs vitsighet som spridits vidare till USA:s senat. Däremot delar de uppenbarligen tradition.
Det äldsta kända belägget för detta skämt kommer från 1941. Det är i en senare upplaga av den legendariska amerikanska folkloristen och sexologen Gerhson Legmans epokgörande snuskskämtsamling The Rationale of the Dirty Joke (1968). Legman byggde sitt verk på över 2 000 ihopsamlade skämt, och ett han hade samlat in från Berkeley i Kalifornien löd enligt följande (och notera den snofsiga stavningen på Harvard):
A Yale man, washing after taking a leak, contemptuously said to a Harvard man whom he saw neglect this punctilio:
"At Yale we are taught to wash our hands after taking a leak."
The other sneered, "At Hahvahd we are taught not to piss on our fingers."
Sedan dess har historien utspelat sig, oftast som ett skämt, i en stor mängd miljöer där jämbördiga representanter för olika institutioner inom en och samma samhällssfär ställts emot varandra. I brist på klar rangordning mellan dem har replikskiftet istället fått peka ut vinnaren.
Det har utspelat sig mellan studenter från University of North Carolina och North Carolina State University på slutet av 1970-talet, om två olika handelshögskolealumner 1993, tio år senare om ingenjörer från Opel, Volkswagen och Rolls-Royce, och i en post på Reddits underforum r/Jokes 2017 mellan en Air Force-pilot, en marinofficer och en värnpliktig i armén. Ja, den har t.o.m handlat om Winston Churchill.
Kanske är just det inte så konstigt. Churchill är en känd huvudrollsinnehavare i sådana här apokryfiska comebackhistorier, till exempel den där en kvinnlig parlamentsledamot säger att hon skulle förgiftat hans te om de var gifta – och han svarar att han hade druckit det. De bygger på att en part inleder en kraftmätning genom en förolämpning eller gest med givna förutsättningar, som motparten sedan vinner genom att underminera. Jämför med det kända replikskiftet i hissen i Mad Men:
Oftast – så även i Joakim Jardenbergs exempel – identifierar sig berättaren av detta skämt med dess vinnande sida. Det slående med Flygvapnet/Luftvärnet-exemplet är alltså tycks röra sig om en autentisk iscensättning av skämtet, där den ena parten – den som satte upp Flygvapnet-lappen – helt ovetande gjorde sig vidöppen för en välkänd dräpande comeback. En synnerligen okunnig schacköppning. Man undrar nästan om det inte var Luftvärnet som låg bakom både lapp och sharpie-klotter…
Detta är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera – och tipsa mig gärna om historier du tror skulle kunna vara vandringssägner.
